Om borgerligt hyckleri kring synen på våld

Mikael Wiehe sitter i en fåtölj omgärdad av böcker och konst i sin lägenhet i centrala Malmö. Det är dagen innan nyårsafton och han har en välbehövlig paus från sitt annars hektiska turnerande och arbetet med den nya skivan. På hyllorna trängs klassiska politiska verk med samtida författare. Wiehe är i allra högsta grad en del av det politiska Sverige och han följer debatten noga. Han är påläst och nyfiken på samma gång. Jag vill sammanfatta året som gått med honom. Han vill prata om klasskamp, säger han, eftersom samhällsutvecklingen kräver det. Högern har på ett framgångsrikt sätt belastat ord som "kommunism", "socialism" och "solidaritet" och kopplat dem till hemska företeelser och avarter. Wiehe menar att bristen på de politiskt klara motsättningarna har gjort politiken individualistisk och moralistisk.

– Samtidigt som överklassen och eliten vill beröva arbetarklassen en chans att försörja sig, beröva dem möjlighet till arbete, beröva dem en anständig sjukvård och skolutbildning, så vill man bakbinda deras händer genom att ställa dem moraliskt ansvariga för allt som borgerligheten kan beteckna som våld, och då är svält, dålig skola och allt det där inte våld. Utan det är när man slår någon på näsan.

Wiehe känner igen borgerlighetens krav på avståndstaganden från vänstern, han tar SÄPO:s färska utredning som pekade ut vänstern som demokratins största hot, som ett exempel och menar att debatten borde föras på en helt annan nivå, att det är hög tid att ta avstånd från den nyliberala politiken som sjösattes i och med kuppen i Chile 1973 och har pågått sedan dess. För just den borgerliga, nyliberala världsordningen har utövat massivt våld. Wiehe nämner krigen i Irak och Afghanistan som exempel och menar att det är väldigt få borgerliga skribenter som tar avstånd från det. Så, istället för att tala om det strukturella våld som hela den nyliberala världsordningen vilar på, gör man frågan om våld till en individualistisk fråga. Men, menar han, i alla lägen är det inte rimligt att försöka övertyga någon verbalt.

– Ett: jag är inte pacifist. Två: jag tycker man ska vara väldigt försiktig när det gäller användandet av våld. Men det är ju alldeles självklart att man måste få försvara sig mot en nazistisk attack som den i Kärrtorp. Och om det då finns människor med socialistisk åskådning som är beredda att försvara oss mot nazistiska attacker när polisen inte kan eller vill så tycker jag bara att de är värda beröm och lovord.

Det här är uppenbarligen frågor som Wiehe har ägnat mycket tid åt under det senaste året. Han kommer in på nästa spår: Husby, och drar paralleller med upploppen i Frankrike för ett par år sedan. Och kritiken mot de styrande politikerna är lika slående som den är svidande.

– Jag tycker det är så jävla typiskt. Sådana här uppror i andra länder har alltid en politisk förklaring: fattigdom, förtryck, utsugning, arbetslöshet, bristande framtidshopp och så vidare, men i det egna landet är det alltid bara frågan om ligister. Frankrike har problem med rasism och arbetslöshet och det är helt klart att upploppen i Paris förorter är en reaktion på ett samhällstillstånd. Det ser alla, utom den franska presidenten. Och i Sverige förstår alla att detta har något med den bristande integrationen och arbetslösheten att göra, alla utom den svenska regeringen. Och det måste jag säga, att det hade nog inte spelat någon större roll om det var en annan regering. Politiker kan inte bara komma med fördömanden. Man måste skapa en meningsfull tillvaro för människor.

Men, påpekar Wiehe, nittio procent av medierna i Sverige ägs av borgerligheten och då är det klart att förståelsen för upplopp och demonstrationer inte finns representerade. Ungdomarna som demonstrerar har inte en borgerlig samhällssyn. Det är potentiella vänsterväljare som direkt eller indirekt hotar det samhälle som den borgerliga regeringen kämpar för. Vänsterns uppgift är att kanalisera all den vrede som människor känner mot systemet. Många känner sig drabbade och lurade och de högerextrema grupperna får fritt spelrum. Wiehe återberättar ett avsnitt ur Kajsa Ekis Ekmans bok "Skulden", där hon beskriver det grekiska nazistpartiet Gyllene Grynings mediala kupper. En för dem lyckad sådan var när en av deras partiföreträdare under en tv-debatt slog till en kvinnlig representant för det kommunistiska partiet. Där och då trodde vänstern att nazisterna hade gjort bort sig en gång för alla. Men i själva verket blev misshandeln en jätteframgång för Gyllene Gryning som ökade dramatiskt i opinionsmätningarna efter tv-debatten. På samma sätt har ledande Sverigedemokraters våldsaktioner på öppen gata i centrala Stockholm lyft partiet, inte sänkt det.

– Detta är ett tecken på att det finns en vrede i inte bara i Sverige utan i Europa bland alla dem som har drabbats av det nyliberala experimentet, de arbetslösa, den proletariserade före detta arbetarklassen, folk som på olika vis är drabbade, det finns en jävla ilska. Den ilskan kan högern kanalisera genom den här typen av våld. Då blir det väldigt viktigt för borgerligheten att fördöma ilskan och det våldet. Men vänsterns uppgift blir då att på ett konstruktivt sätt kanalisera den här ilskan och vreden och känslan av att man är drabbad till att försöka skapa ett jämlikare och rättvisare och bättre samhälle.

Han skrattar till. Tar en paus innan han avslutar resonemanget:

– Och det har ju vänstern varit jävligt dålig på de sista tjugo åren.

Och återigen påpekar Wiehe att han tycker att våld inte ska användas annat än i yttersta nödfall, att det är något man kan ta till i extrema situationer, samtidigt som han är orolig för hur långt borgerligheten går i sina krav på avståndstaganden och krav på fredlighet. Han talar om hur nazisterna vann mark på trettiotalet, när högern och vänstern slogs om att ta hand om de utstötta. Han pratar om Sovjetunionens roll i kampen mot fascismen i slutet av andra världskriget och han kommer tillbaka till att borgerligheten har monopoliserat definitionen av våldsbegreppet. Mer och mer.

– När man jämför det fysiska våld som högern genomför i Kärrtorp med en sextioårig dam som tårtar Jimmie Åkesson, jag menar man blir säkert både rädd och upprörd, och tycker det är skitjobbigt med all vispgrädde, men man kan ju inte kalla det terrorism. Det blir ju bara löjligt. Och Jasons och Kartellens text, kan man inte säga något sådant utan att bli anklagad för våldsglorifiering, då lever vi helt plötsligt i ett väldigt jävla trångt samhälle. Det är ju ett försök att blanda bort korten tycker jag.

Så kommer samtalet in på det aktuella läget i Ryssland och Spanien, och fängslade homosexuella och regeringar som förbjuder demonstrationer. Ännu en historiebeskrivning kommer upp. Om Sovjetunionens kollaps, om hur medellivslängden i landet sjönk med flera år på grund av den hårdföra nyliberaliseringen av landet, som innebar att ett fåtal människor blev sanslöst rika men miljontals människor dog.

– När sovjetunionen kollapsade uppstod ju en hysterisk glädje i det nyliberala lägret. Utvecklingen i Ryssland är naturligtvis jävligt oroande och hetsen mot de homosexuella är ju liksom mycket annat än ett försök att skapa syndabockar. Och det finns ju också en jävligt stark högerextremism i Ryssland.

Wiehe tar sig över Atlanten, bort till USA, och pratar om den högerextrema tea-partyrörelsen och den kristna fundamentalismen som finns där, över till Saudiarabien, en märklig allianspartner för USA, han svänger tillbaka in över Europa, och pratar om den stolta traditionen av demokrati, länder som nu tillsätter teknokratiska regeringar på löpande band.

– Man avskaffar demokratin för att bankernas aktieägare ska få sina pengar. Det är det som det handlar om. Och det är ju att jämställa med någon sorts militärkupp.

– Och Spanien har ju inte varit demokratiskt så väldigt länge, Franco dog -75, där sitter ju väldigt många Francister på ledande poster. Det är de som nu vill riva upp aborträtten, det är de som vill stärka kyrkan, det är de som vill förbjuda demonstrationsrätten.

– Om man först berövar folk deras personliga tillgångar som hus och hem, sedan deras arbete, sjukvård och skola, genom att riva ner det samhälle som de har byggt upp under nästan hundra år, och sedan förbjuder folk och blir arga, "det är fult att bli arg" man får inte demonstrera och man får inte slå någon på käften. Det kan jag ju inte se som något annat än grovt hyckleri.
Och det är ju också väldigt viktigt att vänstern kan avslöja det här hycklandet.

Magnus Welroos, Vardagenspolitek.se, 1 januari 2014